Yes, it’s stereotyped

Kolla vad-tycker-du-då-tjejen vid Halvars!

Rolig.

(Detta skulle förstås kunna vara en mycket sedelärande historia om omoralen på nätet. Om varför du kanske ändå bör träffa människor på krogen eftersom de i alla fall bjuder på öl innan de halar fram sina innersta hemligheter. Men ändå. Äh, here goes.)

Hej!
En kort fråga. Ska köpa strumpbyxor och undrar vilka som du tycker är bra?

Jag svarar på din korta fråga om du svarar på min: Vad exakt ska du ha strumpbyxorna till?

Jag ska vara helt ärlig. Jag samlar och använder strumpbyxor ofta och har gjort länge. Köper vardagsstrumpbyxor och finare märken i enfärgade nylon i olika denier. Använder både matta, blanka och glansiga från 20 den upp till 60, ibland 15 den också. Så jag är nyfiken på vilka strumpbyxor du har? Typ märken och modeller?

Och du frågar mig vilka som är bäst? Jag skulle tro att du har bättre koll på sånt än jag. Själv är jag inget större fan av strumpbyxor, gillar stickade varianter på vintern och föredrar att inte ha några alls på sommaren. Märken är ointressant, lagom billigt är bra.

I övrigt är strumpbyxor rätt obekvämt, de halkar ju ner hela tiden och man går som om man vore kissnödig, tycker du inte?

Jag tycker de är sköna och bekväma. Jag använder bara nylon och de kan vara rätt varma med i högre denier.

Har du lust att undvara något eller några par till min samling?

Jepp, de kan vara bra mot snålblåsten ibland.

Skicka dig mina strumpbyxor? Näe, de behåller jag nog själv efter bästa förmåga, du har säkert råd att skaffa egna.

Jo visst har jag det. Men du kanske kan kolla efter vilka du har?

Lila, svarta, blåa, bruna, check check. Är det många tjejer som skickar strumpbyxor till dig?

Jag har väl fått av en 15-20 st genom åren. Ibland flera par åt gången.

Ah, en del är tydligen givmilda Hur länge har du samlat på strumpbyxor då?

Alltså det började när jag var liten och provade morsans i smyg. Tyckte det var spännande och sen är det ju lite “förbjudet” så att säga. Köpte mina första när jag var ca 20 men då visste jag inte något om storlekar och märken så jag gick på många minor och köpte för små strumpbyxor. Eftersom jag är kille och inte har ett naturligt förhållande till strumpbyxor så blir det lite överdrivet och jag vill köpa och använda alla märken och modeller som finns.Har lagt ut mycket pengar på både dyra och eleganta till billiga på varuhus.Jag köper dock ej flerpack längre för det är sämtre kvalitet. Så på det viset har det blivit en samling. Knäppt? Ja det är det ju förstås. Men jag har det för mig själv och använder här hemma och även ibland när jag går ut. Men då med jeans utanpå.

Som tjej har man ju förstås inte heller ett naturligt förhållande till strumpbyxor automatiskt, alla tjejer får ju pröva sig fram de också.

Är det någon av dina vänner som känner till din hobby?

Nej det är det inte. Det skulle jag aldrig berätta.
Med det jag menar naturligt är att det är ett kvinnoplagg först och främst. Men jag börjar känna mig naturlig och bekväm i strumpbyxor faktiskt. Men jag vågar ju inte visa mig offentligt. Här hemma skulle jag nog våga göra det för en tjej.

Är det inte jobbigt att ha en sån hemlighet? Eller det kanske känns lite “pirrigt”?

Vad har du på dig mer än strumpbyxor när du är hemma då? Har du kläder under eller över eller bara strumpbyxor?

Jo det känns mycket pirrigt och jag får en kick av det. Från början blev jag väldigt “het” men nu är det som sagt mer naturligt.
Här hemma har jag typ jeansshorts eller andra kortbyxor och en vanlig t-shirt. Trosor har jag närmast och strumpbyxor över som kvinnor har. Går jag ut tar jag jeans eller joggingbyxor ovanpå.
De bruna strumpbyxorna du har vad är det för några?

De bruna har en liten intressant historia, de är hittade i en gammal garderob, kanske från min mormor och är från 70-talet. Jag sparade först på dem för att det var en snygg förpackning, men de visade sig vara helt OK att ha på sig också om än kanske inte jättesnygga. Annars gillar jag nog inte hudfärgade strumpbyxor, det ser så märkligt ut, som om man hade olika hudfärg på olika delar av kroppen.

Vilken färg gillar du bäst?

gillar mörkbeiga som typ nougatfärgade eller solbruna. Det kan vara lite olika nyans i dem. Men favoriterna är nog ett par olika från märket wolford som heter satin touch i 20 den och färgerna honey, para och caramell. Sen även en modell från samma märke som heter synergy 40 och är lite tjockare och med lite glans. Färgen caramell som är som solbrun och färgen coca spm är mörkbrun.
Sen har twilfit en som heter stand up i 40 den med lätt stöd och halvblank och färgen tan. Men jag köper alla färger i de modellerna jag använder i alla märken och har flera av varje så jag kan byta.
De färger jag använder är hudfärgade, solbruna, mörkbruna, gråa, marin och svarta.

(Sen frågade jag något om var han köper sina strumpbyxor och han svarade något entusiastiskt om ett brittiskt varhus där de brukade vara hjälpsamma. Sen stängde jag ner konversationen eftersom jag behövde få en del jobbiga bilder ur huvudet och glömde bort att spara det sista meningsutbytet. Det var några månader sedan nu. Jag behövde tid att fundera på om jag ville publicera “intervjun”. Det är förstås mycket elakt av mig. Men låt oss säga att jag gör det för den mänsliga mångfaldens skull.)

Jag drömde om att jag var på jobbet, skulle som bäst göra ändringar på en webbsida och satt i valet och kvalet om jag skulle kontakta folk som eventuellt kunde ha med saken att göra eller bara göra och ta konsekvenserna efteråt.

En ytterst verklig frågeformulering. Så långt är mina drömmar normala på det där “bearbeta verkligheten”-planet.

Då, news flash, en lång trailer med ödesmättad röst dyker upp och varnar med stora bokstäver (de till och med flyger emot mig, neonfärgade) för vad som händer om jag gör dessa ändringar över huvud taget.

Helvetets eldar? Åh nej.

“Det kommer automatiskt att beställas ridpiskor via nätet, ridpiskor i rosaglittrande plast! De kommer att beställas i ditt namn, på ditt jobbkonto, adresseras till dig! Alla kommer att få veta vad du har gjort, alla! Vill du verkligen ha massor av ridpiskor i glittrande plast?!

Min hjärna skrämmer mig.

“And all I ever want to be is far from the eyes that ask me:
In whose bed you gonna be and is it true you only see desire as a sylph figured creature who changes her mind?”

Är härmed utnämnd till dagens textrad på hjärnan. Varför nöja sig med mindre?

Senaste veckans knäppaste grej är att Firefox stänger ner sig så fort jag börjar knappra in mig på bloggen. Särskilt åtgärden att trycka på länken “skriv inlägg” får allt att braka sönder och samman. Detta borde jag förstås ta som ett tecken på något. Oklart exakt vad.

Detta var roligt: Vi i Femmans utmaning. En del mycket roliga alternativ jag gapflabbar åt. Någon med genial humor har varit framme.

Ehm. Det är det där som är svårt. Objektiviteten.

Sedan är det här väldigt bra också. Men det kanske också bara är jag. I en fas. I ett förvirrat tillstånd med en oförmåga att gå utanför mig själv. Utan förnuft nog att väga in andras goda och bättre smak.

Och där var bandet. I en åttitalsfas de inte kunde kliva ur. Utan att veta att alla fula frisyrer måste dö. Så synd. Så mänskligt.

Hennes svar på min utläggning om mina pressumtiva framtida ungar (som kommer fram när folk som har barn inte kan tala om nåt annat än just sina barn och man därmed hakar på istället för att titta upp i taket) gjorde mig lätt förvirrad.

Jag hade börjat bubbla om att jag inte skulle ha nåt emot att sprida lite fina konstnärgener, få en sådär galet tålmodig fyraåring med stor ritagubbarlusta.

“Man vill ju inte ha en nörd”

Sa hon.

“Det beror väl på” sa jag tveksamt, inte helt övertygad om att vissa nördsorter var fulare än andra.

“Man vill ju ha en som vill springa omkring, inte sitta i ett hörn och bara läsa bok liksom”

“Välkommen till min barndom”

Sa jag inte, bara tänkte att jag borde. Det är inte för inte jag är känd för mitt “Jag trivs bättre här… där jag kan lukta på blommorna…”

Alla barn är väl olika, svårt att göra något åt. Hennes ungar verkar aningen sockerhöga men har ändå potential att bli folk de också. Så det handlar kanske inte om vem man är. Men det var ändå bara väldigt konstigt.

Sen när arbetar folk aktivt för att barnen inte ska bli nördar? Hur jäkla lovvärt är det? Det är ju nördarna som skola ärva jorden, visst visst!?

Vuxna människor som ännu inte förstått, det bekymrar mig. Barn som inte tillåts vara nördar, det bekymrar mig mer.

Att pendla till jobbet skapar rejält med nonsenstid. Jag önskar jag kunde säga att jag använde tiden till att lära mig ett nytt språk eller skriva en generationsroman eller utarbeta en plan för att rädda världen. Sanningen är väl att jag mest fånstirrar ut genom buss- eller tågfönstret. Något ännu sannare är kanske att jag hälften av den tiden låtsas stirra ut men istället speglar mig och funderar på om läppstiftet sitter rätt.

Antalet minuter jag därmed ägnar åt meningslösheter blir svindlande (och svidande) många. Det om något är ju att dö lite för varje sekund. Inte konstigt att jag ibland funderar på stora saker, livet och döden och fula ord och sådant. Följande således ur min anteckningsbok:

Men inte “meningen med livet”. Herregu, klart det finns mening med livet, töntiga fråga.

Just livet som sådant är ju fantastiskt och omöjligt att anklaga för något alls. Det är bara som subjekt det kan knulla skiten ur dig.

Jag borde nog lära mig ett nytt språk i alla fall. Grekiska?

Ha ha. Bootcamp!

Vi behandlar grunderna till attraktivt beteende, hur man närmar sig och inleder konversationer med kvinnor. Efter den inledande teorin går vi ut på krogen med konceptet “learn by doing” med hjälp av våra instruktörer. I fält får du kontinuerlig feedback och personlig coachning av din instruktör.

Men snälla, de driver väl med mig…

Det är en fin liten röd klänning man kan sätta på kragen, precis som rosa bandet o andra liknande grejer som alla är klockrena att ha. Förutom att vara snygg och röd förmedlar den massa bra saker om dig: att du bryr dig om kvinnor, att du inte ser världen som en intressekonflikt mellan män och kvinnor, att välgörenhet är viktigt, att du vågar ha på dig något som kan upplevas som fjolligt, etc etc.

I knew it, det är därför män säger att de är feminister…

Nej jag bara skojade, klart att feminism är oberoende av kön, men nånstans kanske man blir eller borde bli genomskådad för allt man inte är, eller? Skillnaden mellan att se ut och att vara osv bla bla. Sen att jag är drottning av för mycket medvetenhet i och för sig, nånstans är jag ju ändå på riktigt. Jag lovar.

Det är fredag, jag är trött eventuellt febrig. Och jag blev precis lagom sugen på ett avgrundsvrål. Man skriker för lite i dessa dagar.

Några dagar innan mens ömmar det sådär skitont men jag var inte beredd på att omvärlden skulle ömma den också.

Lyckades tappa bort flera timmars jobb idag genom några simpla klick, pucko jag, pucko dator. Fick just reda på (genom att kolla jobbmejlen hemifrån en fredagkväll min självdestruktiva varelse) att en kurs jag skulle ha gått och har betalat snordyra oombokningsbara biljetter till blev inställd, kaputt, inget mera. Skulle ha hälsat på syster samtidigt också. Men nej.

“Tack för ditt intresse”, tack kära du, jag är så tacksam för alla kvittrande bulldozerfascister som reproducerar sin svarta galla via mejl. Nycker dessa nycker och jag vill inte veta nåt mera.

Nu återstår bara restskatt (har alla andra fått deklarationen utom jag?), att jag faktiskt är sjuk på riktigt och inte bara psykosomatiskt, och att grannarna på våningen ovanför börjar kissa sådär äckligt och ljudligt så jag tror att det snart kommer skvätta rakt på mig. Inte kan de väl ha sin toalett rakt över mitt skrivbord? Så bygger man väl inte hus?

(Eller varför inte, världen kanske är till för att göra mig besviken. Jag som skulle rädda alla barnen och djuren och göra revolution eller nåt. Vad hände? Vad är jag för ett halvfabrikat som gnäller över småspik?)

Ska nog sova på saken. Och vakna härligt kvittrandes. Jag kan jag också. Sägs det.

Hittade dem! I mitt eget badrum dessutom… *Host* Borde nog storstäda lite oftare… Nog för att badrummet är stort nog att vilja drömma om en mindre relaxavdelning alternativt discogolv i ena hörnet men detta var ju löjligt. Nu glömmer vi det hela och glädjs istället åt hur bra jag är på att gömma saker och vad trevligt det är att hitta saker. I just did it to please myself. Eller så.

Förra Annandag påsk såg jag kattungar födas under en solstol vid kanten av Atlanten. Denna annandagen kommer antagligen inte slå det, inte ens komma i närheten.

Detta har varit en slackerpåsk och även om intrycken har varit få har jag nånstans gillat det, hasat runt i tofflor och mjukisbrallor och dretgammal och trasig t-shirt och en mössa ovanpå det, drickandes påskmust och youghurt direkt ur förpackningen (just det gjorde jag givetvis bara för den estetiska slackereffekten, varför inte leva upp till slitna klyschor när man har chansen, dvs ingen ser på ändå?)

Jag har börjat nytt jobb också. Skrivbordsjobb. Klart man är lycklig.