Yes, it’s stereotyped

Det finns gator som har vackra namn. Som Kaffebacken strax över kolonilotterna. Man blir yr av tanken på hur folk har slitit uppför den backen eller skyndat sig nedåt från Vilbergen för att jobba halvt ihjäl sig i någon av alla fabriker i stan. Upp och ner, i flera århundranden. Och nånstans där i mitten av backen, har man tagit kafferast. (Som vi väl alla måste göra någonstans, någon gång.) Vardag och kärlek till kaffe i kombination. Ständigt nybryggt.

Parallellt med Kaffebacken ligger Bandygränd. Någon måste ha gillat bandy mer än livet självt och dessutom haft rätt att döpa gator. Människors slit, vad är det mot en sportfantasts benägna leende? Här har aldrig utkämpats några krig, ändå ser man framför sig alla radhusidyller som gått sönder, diskbänkar, 70-tal, tappade vantar och småpojksbråk med bandyklubbor i högsta hugg. Lite mindre kafferast. Lite mera snuva. Lika mycket poesi.

Några kvarter längre ner från platsen där Kaffebacken och Bandygränd ligger och spottar mer eller mindre sanna minnen på sin omgivning, är Nygatan.

I det här landet finns tvåhundrasjuttiotvå gator vid namn Nygatan. Det är inget att skryta med precis. Den Nygatan som jag känner är lång, lite för smal och har många små lägenheter att agera skyddsängel över. Även min.

Att skiljas sägs vara att dö en smula. Men gator får sällan välja.

Nygatan har sin början högst upp i backen, mitt i en skitig asfaltsskilsmässa från St Persgatan. Den gängliga och inte längre så nya gatan tvingades till hela vårdnaden om spårvägen med alla dess trådar medan St Persgatan var fullt upptagen med att starta en betydande mängd pizzerier och frisörsalonger. ”Vi ses vid Östra Promenaden” ropade St Persgatan lite för hoppfullt innan han vek av nedåt stan i en våghalsig fart.

Och Nygatan lydde, stånkade nedför backen åt samma håll, ständigt på ett kvarters avstånd. Tills de bägge blev stående med tårna ut mot den svavelosande Östra promenaden. Oförmögna att sträcka sig längre, kisar de förläget i ögonvrån på varandra.