Världen behöver fler ord
29 januari, 2007 at 6:25 e m | In Google, kulturgärning, ord, poesi | Leave a CommentPå tal om ovanliga ord kunde jag bara inte låta bli att googla följande: (Nej, jag räknar inte detta som ett bra alster)
Tekoppsfason
ger
Laptophaveri
och
Fyllestation
ger
Himmelsfrieri
ger
Storstadssnor
före
Sängkantsgavel
med
Poppojkshor
och
Människosnabel
Resultatet blev att endast fyllestation fick träffar (borträknat ger, före, med och och givetvis), två på danska och två på norska. I och med att alla de andra verkar ganska okända, känns det som att jag just vunnit ett stort ovanlighetspris (också noll träffar) och dessutom gjort årets kulturgärning när jag nu frälser cyberspace med min ordförälskelse (faktiskt 2 träffar). Känns bra så.
Dag ett på något större
29 januari, 2007 at 6:19 e m | In Google, idag, jobb, ord, självkritik | Leave a CommentLikväl som jag lovat mig själv att aldrig glömma hur det är att vara liten och elak, ska jag nog inte heller glömma första dagen på mitt första riktiga jobb.
På grund av ”diskretionsskyldighet” (39 träffar på Google) ska jag inte orda. Inte om det. Men jo, jag är lycklig. Jag kan inte allt ännu, jag slösar tid på fel saker och fnissar åt min egen otillräcklighet.
Men faktiskt, jag är lycklig. Och jag ska inte glömma.
Oui, c’est moi.
25 januari, 2007 at 7:52 e m | In drömmar, idag, ord, poesi | Leave a CommentDagens dikt på Dikt360.
Den dikten där skrev jag för över tre år sedan. Förmodligen stämmer innehållet ganska väl med hur jag fortfarande fungerar, antagligen hade jag skrivit det på ett annat sätt idag. Men jag är glad att jag skrev ner det och inte bara tänkte.
Högtryck över valda delar av Östergötland
24 januari, 2007 at 9:20 e m | In bilder, drömmar, jobb | Leave a Comment
Ack lyckade människor
24 januari, 2007 at 5:24 e m | In drömmar, idag, jobb, självkritik | Leave a CommentSom arbetslös är man väldigt besatt av jobb och dem som arbetar. Så till den grad att man när man möter folk på gatan genast börjar att fundera på vad han/hon gör. Slutsatsen man kommer fram till är givetvis att coola människor, människor med stiiil, är de som gör coolast saker. Alltså, för att bli en lyckad människa måste man också ha ett lyckat yrke.
Och det där tänker man om och om igen, fast man egentligen vet att en människa i sig, hennes kvaliteter i just mänsklighet och godhet och humor och allt sådant, inte alls sitter i det arbete hon utför. Det ska ju inte spela nån roll om hon svabbar golv på Lidl eller jobbar som konsult på nåt flashigt företag. Hon är ju hon.
Men man glömmer. Och plötsligt står man själv här med ett jobberbjudande som jag aldrig tänkte skulle komma, ett jobberbjudande som inte är fiskat ur diskvasken direkt. Och man står där framför spegeln, och undrar när all coolhet ska inträffa. När ska jag få stiiiil?
Andra konstiga saker jag beundrar:
- Folk som har många vänner.
(Fast det inte säger ett dugg om kvaliteten på vännerna, om de kommer att lyssna, ställa upp, om där finns nån gemenskap på riktigt) - Folk som åker till spännande platser i världen.
(Fast huvudsaken egentligen borde vara ens välbefinnande, mådde man bra där man var? Mår man lika bra hemma i sitt eget vardagsrum ska väl det var lika okej? Och kommer man inte ens ihåg särskilt mycket från sin resa, vägrade att upptäcka nåt nytt eller inte ens kan berätta en maffig historia efteråt, känns det hela ganska förspillt.) - Folk som har det städat hemma hos sig.
(Fast det väl egentligen inte är så svårt. Det handlar väl mer om val man gör. Att inte städa, att hellre hitta på nåt man tycker om. Missförstå mig rätt, jag gillar inte smuts, det är därför jag beundrar folk som städar ofta. Fast jag tror väl inte de har några speciella kvaliteter just för den sakens skull. De har väl bara tråkigt.) - Folk som är bra på att bestämma sig.
(Fast det egentligen är betydligt vackrare att vackla lite i steget, eftersom man då förmodligen har tänkt lite. Och folk som är sådär typiskt slå-sig-för-brösten-stora och säger ”och då bestämde jag…” med en högfärdig min, vill man egentligen kräkas på. Men man gör det inte. Man beundrar dem.)
Mediabitch
22 januari, 2007 at 5:29 e m | In Norrköping, TV, drömmar, jobb, ord | Leave a CommentKetchupeffekt. Är ett ganska vackert ord. Eller också är jag bara hungrig.
Idag fick jag erbjudande om två jobb. Två. Jag som nyss hade börjat inse så smått att min status bör ställas till ”arbetssökande” på sin höjd och att man helst bör huka sig ner och smita osedd förbi så fort någon närmar sig som skulle kunna ställa frågan ”och vad gör du om dagarna då?”
Två. Alternativen är att börja ganska omgående med ett administrationsjobb på sådär fyra veckor. Eller vänta ett par veckor och istället jobba deltid som webbredaktör.
Nej, inget av jobben kommer att ge svar på frågan om vad fasen man ska göra resten av sitt liv. Eller pröjsar sådär övermycket, bara så man kan överleva vintern på sin höjd. Administratörsjobbet ger mer i pengar, webbredaktörsjobbet mer i cred. (Nästan så att det är ett mer effektivt vapen i striden-om-allt än en redig Molotov-coctail och ett stort leende sammanlagt)
Cred går förmodligen före pengar, ett snyggt CV är allt jag önskar för tillfället. Samtidigt har jag nästan redan tackat ja till administratörsjobbet, tagit i hand, hängt med cheferna och fikat hela dan. Fast jag visste att saker inte var så enkla. Fast jag visst att jag måste välja. Helst på stört. Jag är en judas. Och jag lär bli en bitch om jag avviker halvvägs för ett klyschigt mediajobb. Men det kanske är allt jag är och vill vara. Mediabitch at your service. Mediabitch in your face.
Jag är inte bara kreativ, jag är halvbra på det också
21 januari, 2007 at 11:11 e m | In bilder | Leave a CommentDen här bloggen behöver både färg och marknadsföring. Dessutom behöver jag bevisa för världen att jag visst gör nåt av min lediga tid.
(När använde du själv kombinationen tuschpenna, akvarellfärg, digitalkamera och Photoshop senast? Nä, just det.)
I know she wants more than a party, Party girl
21 januari, 2007 at 2:58 e m | In Norrköping, idag, musik, självkritik | Leave a CommentDet är nåt konstigt med tiden.
I natt såg jag mig själv för sådär fem år sedan. Då var jag en vilsen tjugoåring som frampå natten hamnade i smöret eller i alla fall trodde så efter x antal drinkar och ölglas. Studentpuben var det stora målet, en kavalkad av människor jag kände. I mitt defilerande upp och ner för trappan, varv och snubbelsteg runt dansgolvet stötte jag ihop med likasinnade själar likväl som en ganska skön självbild, tjejen som gör som hon vill, glömmer allt annat för en natt och bara lever för billig fylla, den snygga topen hon köpte igår och några inövade steg på dansgolvet till nån skön nittitalsklassiker. Jag var hon som där och då var en lyckad människa.
I natt såg jag skuggorna av mig själv, splittret jag lämnat kvar och fört vidare i tiden. Jag var åter på studentpuben, gick i mina egna fotspår och såg dem. Flickorna och pojkarna som mådde prima. Själv, (det är nu den här historien blir jobbig) var jag för nykter, för okänd, för självmedveten. Och för gammal. Jag kände mig inte som en av dem, förstod inte grejen, fattade inte de oskrivna koderna. Jag kände mig som kusinen från landet eller en journalist på väg att infiltrera en undre okänd värld och som har börjat inse att infiltration är väldigt lite spänning, väldigt mycket illamående (detta må ha inträffat när det spelades Linda Bengtzing och Carola på stora dansgolvet. Definitivt att det inträffade då.)
Mitt sällskap förstod det där med åldersnojan, de var inte heller sådär 19 och bäst i världen. En poäng till oss alla. Däremot ansåg de att man hellre bör dansa till RnB-dirt än the Ark och Håkan H. Minus åt dem. Dessutom upptäckte jag framåt kvällen att alla alternativa kids uppehöll sig på det nedre dansgolvet där högtalarna var sämre, DJ:n var hälften som tjock och alla pojkar hade randig tröja och nördiga bågar. Många poäng till mig för denna upptäckt, ändock en stor förlust eftersom jag inte vågade dansa ensam där när mitt sällskap hellre rockade loss till tecnowhatever våningen över. Jag gick hem utan segerns sötma på tungan.
Vintern hade övergått till snöklafs hade övegått till regn och i Värmekyrkan som jag passerade på min ensampromenad hem hade Rix FM nåt slags party. Herregu.
Jag har haft vackrare nätter och det börjar verkligen bli dags att överge Norrköping snart. För något jag ännu inte växt i och ur. Något mer än studenters juckande mot varandra en lördagsnatt.
Så jag kan ta en kurs eller nåt
19 januari, 2007 at 10:39 f m | In drömmar, jobb, skriva | Leave a CommentGivetvis är det så här jag ska skriva mina jobbansökningar:
” Dear Mr Mayor,
I am a firm believer in the antiquated notion that true love still exists, and that the full moon can bring about strange changes in salesmen and cosmetics counter persons. This does not make me a loon, merely a romantic. I am certain that you, of all people, must know the fine line that one such person must walk.
I have no formal training in either programming or writing. And I must admit more success with the former. I taught myself to program, and have had reasonable success maintaining my moderate quality of living with programming work. Yet I long to write full-time.
Being unemployed currently, and searching for work, has allowed me to spend more time writing alone in my room in the morning with the sun blocked out by my modified shower curtain drapes. It is a satisfying but frustrating thing. So I am writing to ask you for advice. As the most powerful man in our fair city, you must certainly have some idea of how a person who is gifted with an amazing grasp of the English language can make the most of those skills, and of that quiet dream in his heart, to WRITE, just to write, for a living.
I won’t waste another minute of your time. Thank you for taking the trouble to read this far. I hope that you can help. I know you are a very busy man, and it may be some time before you can reply. Maybe you could lend me like $10,000 in the interim, so I could take a course or something? ”
(Fler här)
Härom natten drömde jag att jag fick jobb på IKEA. Inte för att jag tror särskilt mycket på mina drömmar, de brukar vara lite för befängda för det, men jag kände ändå att det var ett tecken. Så efter några timmars vånda över vad 17 jag höll på med egentligen, sökte jag faktiskt ett jobb. (nej, inget kassajobb, jag skulle aldrig stå ut med alla idioter som folk förvandlas till så fort de kommer innanför dörrarna till ett varuhus.) Självklart borde jag ha berättat om min dröm i ansökningsbrevet, men jag fick lite panik när det verkligen gällde och skickade in en vanlig copy-paste-variant istället. Annars skulle ju brevet ha låtit såhär:
”Hej, I natt drömde jag att jag fick jobb på IKEA. Jag vaknade med ett leende på läpparna och insåg förstås att jag just sett en bit av min ljusa framtid. Jag är nämligen fullt övertygad om att alla drömmar slår in, bara man tror på dem tillräckligt starkt. Därför söker jag härmed … ”
Kanske att jag skulle hamnat överst i högen märkt ”knäppskallar vi helst bör lämna därhän” eller cirkulerat några varv under glada tillrop på IKEA-anställarnas fikarast eller kanske till och med slagit väl ut hos en stackars HR-assistent med hangup på Carola och lyckokristaller.
Man vet aldrig.
Sparvmannen
18 januari, 2007 at 5:16 e m | In idag, poesi, texter | Leave a CommentNaturligtvis skulle det hända
någon skulle gå in i en glasruta
som en sparv
bara flyga in i något som definitivt stoppar rörelsen
naturligvis ska allt vara glas
det är nya tider nu
likväl
han tänkte på något bättre
sekunden innan smällen
vad han skulle äta till middag
göra i sommar
vem han hellre låg med istället för sin fru
sparvmannen dänger fram
tappar fattning och balans
i mötet med det hårda
men hittar allt igen
samlar ihop sina fjädrar
skäms men ler
”kanske jag ser dåligt
kanske jag tappat min kontroll
Men kanske är jag en fågel ändå
Hörrni! Jag tror jag är en fågel!”
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
