Yes, it’s stereotyped

Jag borde verkligen rensa min dator, ty den är fylld av svavel.

Men man fastnar. Framför allt i texter man skrivit genom åren. En del är ren ångest, andra något annat. Som det här som jag absolut skrev nån gång då jag hade ”Let’s not shit ourselves” med Bright Eyes på repeat.

Trots att det är ett par år sedan vet jag rätt väl vilka låtar som har gått på ohälsosam repeat hemma hos mig, dessutom märker man det på några väldigt tydliga referenser till texten (jag sjunger inte för dig, jag vaknade sen) och att tempot stämmer. Rytmen. Korthugget, aggressivt men ändå jublande. Känslorna utanpå kroppen och livet i sin egen handflata. Fasen, detta är ju rätt fint, om än brådstörtande skrivet, i all sin killer attitude with a twist.

Jamen då ska vi se hur vi ska förändra. Bryta ner det gamla för det var så gammalt. Alla blev musiker eller började jobba i klädaffär och jag skulle bli poet. Var det inte så? Var det inte så att jag visste vad jag ville, att jag visste vad som komma skulle?

jag sjunger inte för dig, men du vet det har varit massor av år. Hur förvaltade vi dem, vad gjorde vi för vår nästa, vi bor ett tag på jorden och i samma stad
sen finns det inte mera

sen blir det skrubb i nån storstad nånstans och man sitter där och hyperventilerar för jobben var aldrig menade för mig, de var menade för nån annan, med alla kontakter, och de var så jävla korkade. De satt där med betyg men dålig musik, dammsög med sambon fyfan. Visste i vilken ordning man gjorde allt, man hittar någon och man skaffar hus och man gifter sig och skaffar husdjur och barn och allt är en prick i protokollet och en flugskit i universum. men det ska inte bli jag, det ska bli någon annan som får ta bördan.

Jag blev nog inte gammal. Jag slutade nog inte dansa. I badrummet. Mitt i natten. För att det inte fanns något bättre. Någonsin. Det blev bäst sådär, i badrummet i den hyrda lägenheten, i Norrköping, Sverige, världen. Och ute var det snöslask och det skulle bli mer nästa år. Och året efter. Men däremellan, eventuellt något annat. Något jag inte ens planerat. Men jag tror det luktar gott.

Jag tror allt blir bra sedan. Jag tror jag vågar vara mera. sedan någon gång. Allt jag inte vågar nu. Herregud, jag stryker utmed väggarna för någon kan ju komma på mig med att vara vid liv. Låt dem inte tro det, jag är lika död som alla andra. Jag är lika besviken på livet. Är jag nog inte. Vad fan tror dem, de tror inte att något var menat för dem. Allt är menat för oss, vi ska ärva större landområden, vi vet bara inte av vem.

Jag vet att det ska gå bra, det är det enda jag vet. Det är det enda jag känner. Allt annat får hända som det händer, allt får rasa, jag kommer stå. Även nästa år, i nya kläder med samma gamla förbannade sol i blick.

Hur fan? frågar ni, hur vågar du stå där på kanten, du ska vara tyst, du ska avsluta alla meningar med också. Som i ”jag kan också”. För allt är en jämförelse, med dem som varit förut. Vi är aldrig något eget, vi fyller bara i någon annans mening. Men jag är nöjd så. Det är mer än vad de flesta får, de flesta kämpar för livet, och här står jag bara och kämpar för lite mod.

Det kom nog så småningom, det mesta gavs till oss, nästan så att det blev silver och guld om det varit på modet. nästan så att vi ska leva i en evighet. Eller ungefär så gammal som min mormor blev. Det var rätt gammalt.

Jag vaknade sedan, tänkte att jag aldrig hoppade framför något tåg någonsin, det hade varit enkelt men tråkigt, jag vill ju veta vad som ska hända. För det händer hela tiden, det rör på sig, och jag tvivlar och jag faller och jag byter ut mina saker mot andra som jag också kallar mina. Så ska det vara och jag blir nöjd.

Är du nöjd, frågar han. Ja, svarar jag, man kan inte få allt men jag kan få alla att falla, jag kan få alla att älska mig och jag tror de gör det. Överallt, allihopa. De tänker på mig.