Tvålmänniskor
31 mars, 2007 at 3:35 e m | In TV, idag, självkritik | Leave a Comment”Jag är en hal tvål i det svenska folkets händer” sa Regina Lund på TV i morse (eller vid lunchtid kanske för dem som gick upp före 11) och inte för att jag är nåt fan till Regina men det var mycket vackert sagt.
Jag hade nån liknande tanke häromdan, inte på det sättet att jag tänkte på vad svenska folket gjorde med sina händer, mer hade jag en känsla av att jag själv var rätt hal och svårinringad. Inte riktigt sedd och inte riktigt fångad. Och jag undrade om det alltid skulle vara så, att en del av oss människor måste peka på oss själva med hela handen för att nån ska kläcka ur sig: ”ja just det, du också”.
Jag vet inte, jag vet bara att det är bättre för mig själv att stå där och peka istället för att låta bli. Och det kan tyckas meningslöst och korkat när man egentligen inte borde bry sig, egentligen inte borde hedra marken som de sedda går på. Men det är så ensamt att gå runt och inte bry sig så jag låter gärna bli.
Och jag är nog gärna hal, man blir mindre kramad men får å andra sidan gå runt och vifta med sina nycker utan att det stör så förvivlat. Och om det stör: vem fan bryr sig?
I am falling out of bed not out of love
28 mars, 2007 at 8:30 e m | In drömmar, jobb, självkritik | Leave a CommentIgår var världen inte vacker. Dessutom: mensvärk, sömnbrist, hunger och koffeinbrist. Jag vet inte om just dessa ting var pålägget eller de som startade det hela. Men vissa kombinationer är givetvis dödliga. Om än bara en bit i taget.
Nådastöten var nog när jag insåg att jag förmodligen var kär i mitt jobb eftersom jag stannade på övertid och bara tänkte jobb där annars ganska många sköna tankar under kategorin ”någon annanstans” kunde fått plats. Och jag fick kalla fötter.
Det kallas tvivel det där som stör
men jag har börjat fundera det här känns nästan alldeles för bra det kommer aldrig fungera det är så det brukar va’
allt ska tas ifrån dig
everything must go
and i know it aint gonna last
och alla andra 70 sånger om osäkerhet som dyker upp i skallen och man inser att vem fan är man om man inte är sitt jobb och sin månatliga lön och sina skäl att stiga upp varje morgon?
Och vad fasen ska man göra med resten av sitt liv jag har bara lyckats förtränga tanken för en stund men herreminskapare jag har så himla lite koll på vart jag är på väg
Men allt kliande gick över och idag var världen vacker igen. Den är snabba turer hos mig. Bergodalbanor. Jag insåg att det förmodligen dröjer ett tag till innan jag verkligen måste veta vem jag är, än har inget tagits ifrån mig, jag bara föreställde mig för mycket.
Och det är förstås tur, jag vill inte veta något om mig eller vem jag skulle kunna vara. Jag nöjer mig med allt som får plats på här-och-nu-pappersarket och där står att jag är en lycklig jävel. Be so it.
Barnslighetens sista utpost
25 mars, 2007 at 8:32 e m | In TV, dåtid, media, skriva, texter | 2 CommentsMänniskor är otäcka djur. Det är människor som konstruerar väckarklockor, ger dig könssjukdomar och kritiserar din klädsmak. De skövlar regnskogar, gräver hål i asfalten, startar bemanningsföretag och luktar konstigt. Dessutom tvingar de dig att växa-upp-nån-gång-för-helvete.
Om man äger en TV-mottagare ska man betala avgift. Thankyouverymuch. Givetvis var det bara en tidsfråga innan de TV-anställda bulvanerna lyckades jaga in mig i ett hörn och ilsket väsa att jag visst mottog luftburna signaler. Jag förnekade det inte. Jag var alltför uppfylld av ärlighet en dåsig söndagskväll för att påstå något annat. Vad de där människorna däremot inte förstod var att de just tagit ifrån mig barnslighetens sista utpost.
Jag går med på att betala hyror och telefonräkningar och kliva upp varenda morgon och vara allmänt social till någon annans nytta. Jag har slutat att ljuga om halv biljett på spårvagnen och gör långtidsplanering på rent allvar. Men jag skulle aldrig påstå att jag faktiskt tittar på TV alldeles lagligt.
Man blev aldrig skurk eller pirat eller bedragare. Man glömde de drömmarna och växte upp lite i taget och började säga ”fy” till alla som gick mot röd gubbe. Man var inte liten längre och den tanken kliade och irriterade, ända tills den dagen man upptäckte att det fanns ett område där man kunde få behålla sina undanträngda piratdrömmar. Ljuger du tillräckligt bra och länge slipper du betala för att se på TV.
Kalla det inte civil olydnad. Det görs av rent egoistiska skäl. En känsla av att inte helt ha blivit tillfångatagen och inplacerad i fack och klappad på huvudet för att man är en ”god” samhällsmedborgare. TV-licensen hjälper ingen fattig, gammal eller sjuk. Den ger programledaren en snygg slips och mig underhållning för stunden. Eftersom jag knappast vill erkänna att jag faller så lätt till föga, blir inte saken bättre av att det numera är officiellt och att jag får diplom på det varje kvartal.
Sedan den dagen finns det inget mer att vara rädd för. Det var inte mörkret, krigen eller småkrypen som fick mig på fall. Det var en trött, medelålders dam i en telefon som säkert gjorde en segerdans så fort hon fått mig på kroken. Därefter stoppade hon nogsamt in min själ in i det heliga licensarkivet och utropade ”en gång TV-innehavare alltid TV-innehavare”.
(oktober 2003)
(Herregud. Man ska verkligen inte läsa gamla texter, det är inte bra för hälsan. Eller va fan, jag skriver ju roligt, och det är förstås både läskigt och kul att jag ändrat åsikt sen dess. Man får ändra sig. Man får vända kappan efter vinden skitmycket. Jodå.)
Born a Girlie
21 mars, 2007 at 5:58 e m | In bilder, idag, media | Leave a CommentDet har kommit en glass som heter Girlie. Det skrivs en hel del om den just nu.
Givetvis är det rätt vansinnigt med glass som bara riktar sig till småflickor. Det är rätt stört med produkter som riktar sig till barn över huvud taget. Några helt andra frågor dyker dock upp.
- Finns det inte en viss sannorlikhet att stora flickor som undertecknad kommer att införliva glassen i nåt slags gullighetsydrom som dyker upp emellanåt eller också bara i ren protest mot världens gnäll peta i sig en sådan där glass till allmän beskådan? Det verkar faktiskt rätt fint med rosa och silverkulor och glittersmink. (Inte för att jag går på reklam. Och inte för att jag tror att en liten glass automatiskt gör mig tio år yngre. Hmh.)
- Kommer inte en liten skitunge förr eller senare peta sig det där glittersminket och typ kräkas och mamman kommer att stämma GB och gå ut i Expressen med en bekymrad ska-det-va-såhär-min? Ah well, det kan ju förstås bli skitkul. Jag längtar redan.
- Vill man verkligen ge sin unge glass som innehåller E471, E410, E407, E120, E173 osv osv? Det blir ju ungefär som att äta plast. Precis som all annan barnmat då förstås.
- Vilken mamma/pappa blir först med att högt och tydligt meddela: ”Nej, Edvin, den där glassen är för tjejer, förstårduväll!” Och kan jag få bli först att puckla på denna enfaldiga människa?
Söndagar är
18 mars, 2007 at 11:04 f m | In TV, idag, musik, politik | Leave a Comment”Eminem är gud” säger han och jag vet att om han istället sagt ”Fifty Cent är gud” eller nån annan låtsasgangsta hade jag idiotförklarat honom där och då. Samtidigt önskade jag att han istället gudsförklarat typ Bobby Gillespie eller Stuart Murdoch eller Tim Burgess, för då hade allt varit så enkelt. Särskilt om han sagt Tim Burgess.
”Är inte I never want an easy life if me and he were ever to get there en sjukt bra låttitel” hade jag sagt.
”Jo, den är bäst” hade han sagt och jag hade skrattat och vetat att livet är större än sådär, men delar man en våt dröm om ett tidigt nittital i Manchester så gör man. Så är livet.
Nu hände ju aldrig det där, för så är livet och i morse vaknade jag lycklig över att poteniella efterfester aldrig hände i min ostädade lägenhet. Jag vill inte bli sedd i all min skitighet.
På ettan talade Mona Sahlin om att ingen skulle uteslutas – alla skulle få vara med, på tvåan sjöng de psalmer och var så där töntigt lyckliga och i fyran blev en tant rörd till tårar när hon vann på triss. Sedan pratade de om förlåtelse på ett sådant där söndagssvävande sätt och i tvåan hade Landet runt börjat sin mission att inkludera hela Sverige i ett skönt tillsammans.
Söndagar genom dimmigt bakfyllefilter är något vackert, så vackert och fyller i den där kärleken man inte fick eller fick i för låg dos kvällen före. Söndagar är kärlek.
så jag skulle säga att vi är plusminusnoll
17 mars, 2007 at 1:24 e m | In musik, video | 1 Comment (Medan jag ändå frikyrkomässigt studsar runt för ingenting och allt)
Blåsippor aldrig snuva kan få
14 mars, 2007 at 6:02 e m | In idag | 2 CommentsMan borde skriva nåt om våren. Alla skriver om våren. Så jag borde inte skriva om våren.
Jag borde istället skriva att vårglädje och vårpirr och vårfull-i-fan egentligen är en klyscha, att våren är till för de svaga, de som inte kan känna att de finns förrän temperaturen är ”lagom”, luften är torr och solen har lagt sin klibbiga lilla andedräkt i nacken.
Men så står man plötsligt där själv och känner hur marken skälver under ens fötter och man bara måste hoppa jämfota så det sprutar grus rätt upp i luften. (Så jag hoppade helt enkelt jämfota medan gruset kaskadsprutade åt alla håll.)
Våren är knark. Fatastiskt sådant. Jag vill så gärna att det ska vara en klyscha, något som är kul en kvart och bortglömt i nästa stund. Just därför att jag har svårt att se mig som en euforisk person, en person som lätt blir lycklig. Jag vill vara bitter, jag vill vara cynisk, jag vill vara den som himlar med ögonen åt all världens idioter.
Men jag gör det inte, inte idag. Idag är jag en idiot. Idag älskar jag bara.
I wanna bomb your submarines
11 mars, 2007 at 7:12 e m | In TV, idag, musik, snusk | Leave a Comment”Skövdelatino” var ett ord som GP använde under lördagen om en Anna Book-tjock såpad slagdänga med just Anna Book, och ordet uppfanns knappast i nån positiv mening.
Skövde var annars blåsigt, kallt och dåligt anpassat efter ens storstadsstövlar. Min mor envisades med att skryta med vad jag jobbade med för vilt främmande människor och särskilt när man stod under en betongläktare tryckt mot ett överblivet element i väntan på att en stackars juniorfotbollsmatch skulle vara till ända och det sista man tänke på var att representera, leva upp till det man sa sig vara. (Eller i detta fall vad min egen mor påstod om mig)
Snart ska jag se på Six Feet Under. Jag får orgasm bara av tanken på Six Feet Under. Precis som när jag fått mer eller mindre omotiverad orgasm av gamla mac-applicationer som världskartan eller klippboken eller när jag står i mitt badrum och lyssnar på Then med the Charlatans.
Och gud vet varför jag ens skriver ner sådant här om mig själv.
(Hämnd du inte kan ta på)
7 mars, 2007 at 9:29 e m | In kulturgärning, poesi, texter | Leave a CommentTöntarnas hämnd blev antagligen inte större
än att de köpte popglasögon och converseskor
och stor stereo att väcka grannarna med mitt i natten
döpte katten till coxon eller dylan eller morrison
släpade hem möbler de inte ens visste om de var fina eller fula
men löste det hela genom att kalla det ironi
(och den är vacker för den går inte ens att ta på)
Men hur vet du då,
frågar hon med kortkort och gardiner på rent allvar,
hur vet du då vad som är vackert helt på riktigt?
kommer du inte vakna upp en morgon då allt är fel
och det du valde egentligen var fult, förbannat fult?
Jo säkert, säger jag
men innan dess ska mycket hinna hända
jag ska vinna och förlora hundra gånger till
somna i fel famnar, färga håret i fel färg
och jag ska lära mig
att jag ändå aldrig kommer att gå upp i atomer
Töntarnas hämnd blev antagligen inte större
än att de visste att allt skulle förloras
särskilt för dem
som inte redan älskade det fula över allt annat
med den perfekta ursäkten
att allt är ironi
(och den är vacker för den går inte ens att ta på)
(april 2003)
High life
5 mars, 2007 at 11:13 e m | In Norrköping, idag, kulturgärning, musik | Leave a Comment I drive a stick. Gotta love it. Automatic.
Oh everybody’s gotta ride in something.
High life, lived, comatosed him! Bring it on in.
I hope it arrives by monday.
Dry ice, skid, button the strippers and ??????
I have to die on sunday!
I rake in, laundry-matt spenders, and ??????
Who rolls with the isolater.
Gotta roll cause i am the isolater.
- Sista versen på You are light med Pavement. Ingen endaste verkar veta vad som egentligen sjungs, jag vet inte heller.
Allt jag vet är att jag måste dansa, jag står i busskuren nyss hemkommen från Linköping, det regnar och jag dansar.
De i den andra busskuren, på motsatt sida av spårvagns- och bussgatan, tittar på. Jag ser säkert ganska rolig ut, ingen annan hör musiken i mitt huvud men jag dansar. Jag kan bjuda på det, det är inte så farligt. Världen skulle vara en rätt tråkig plats om vi inte släppte loss och lös lite.
Jag är lite packad, jag erkänner. Jag står för det, värre saker har hänt.
Och jag dansar.
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
