Yes, it’s stereotyped

Jag tänkte att jag inte ville skriva något alls. Sen tänkte jag att OM jag skriver nåt ska det vara på de redan aningen planerade och utmejslade ämnena vad som stör mig med islam, britpopen och dess betydelse för världen och solsemester.

Sen tänkte jag att fat chance att jag ens kommer klara av att sammanfoga en enda vettig mening i mitt nuvarande trötta tillstånd, oavsett hur vacker den låter i huvudet.

Efter att istället ha slösurfat och fulläst en hel del annan gyttja på nätet insåg jag dock att oavsett vad jag häver ur mig så kommer det vara dubbelt så välformulerat som det mesta jag nyss läst. För att jag inte ens vet hur man gör det dåligt. Just denna tanke är lite konstig eftersom jag idag på eftermiddagen tänkte precis tvärtom. Jag är så ogeonomtänkt, så oorginell, så mycket mer tycka synd om än att älska.

Kanske älskar man sig själv mer klockan elva på kvällen, kanske är man bara för trött för att hata sig själv.

En gång hörde jag på radion om en enkätundersökning utskickad till allmänheten som fått rejält med kritik. Ämnet var självmord och huvudfrågan var: Varför har du inte tagit livet av dig?

Kritiken innebar väl mest att undersökningen kunde anses trigga till självmord hos de som stod där på kanten och vacklade. I övrigt var det en ganska vacker fråga. Jag tror jag skulle kunna skriva länge på det temat (förutsatt att jag inte stod där på kanten just där just då), något klyschigt om vad fint det är att finnas till, att jag tycker om bigaråträd och tusenskönor om sommaren och när det är så bra musik på stereon så man bara dansar.

Och kanske att jag skulle våga svara att jag är rädd för att man blir så ensam efter döden. Jag tål inte ensamhet. Oavsett vad jag tror och säger.

I natt drömde jag om att jag skulle sova i nån slags gravkrypta alldeles själv. Där fanns skelett och spindelnät och andra otäcka saker. Jag bannade mig själv där i drömmen för att jag nån gång måste gått med på att sova där. Jag undrade vad sjutton jag ville bevisa när jag egentligen bara var liten och rädd. Sen blev kryptan en mörk vind och det gjorde mig på nåt sätt lite lugnare. En man kom uppför trappan och först blev jag rädd, men mannen visade sig vara en skäggig liten gubbe som var forskare och det lät ju tryggt och bra tyckte jag i drömmen. Gubben hade precis satt sig vid min sängkant för att diskutera livet svåra gåtor när något annat rusade uppför trappan. Det var snabbt som ett rådjur, liksom galopperande, men ur mörkret rusade istället något otäckt, en stor man som hade mustasch och var helt flammig av jagvetintevad i ansiktet och ögonen såg helt hysteriska ut. Jag försökte skrika men det gick inte och till slut väckte jag mig själv av att jag skrek ”Vad gör du här?!”

Jag vet inte om jag vågar sova nåt mera.

En gång skrev jag en vetenskaplig reflektion i ett liknande transcendentalt tillstånd som jag befinner mig i nu. Jag undrar om min lärare trodde att jag gick på nåt. Han sa aldrig nåt om saken. Jag frågade inte.

De mest flummiga mindre konkreta delarna lyder såhär:

(…)Nu ska jag förmodligen inte beskriva min syn på världen, utan helst kunskapen jag tillägnat mig, men oundvikligt har dessa delar sitt samband.

Vad som har fascinerat mig mest är tanken på att vetenskap är en ständigt pågående process, det som är sant idag kan vara falskt imorgon. Om det ens kan räknas som sant idag är det något som kan ifrågasättas. Vem säger vad? Vilken makt har denne? Vad blir konsekvenserna av det någon säger? Vilka får inte göra sin röst hörd? Hur gör man deras röst hörd? I vilket sort sammanhang blir det sagt? I vilket sorts samhälle eller kultur? I vilken tid? Varför?

I slutändan är det som återstår till större delen frågor, men frågor jag lärt mig att formulera. För att bli konkret: Jag tycker andra människor berättelser om världen är underbara(…) Jag tycker om att sätta in berättelserna i sammanhang, hitta likheter, olikheter och sedan jämföra om min analys stämmer med vad andra har tänkt före mig. Jag tycker om att få chansen att dra mina egna slutsatser, få berätta vad jag sett och se om någon lyssnar och börjar tänka annorlunda. I vilket fall lär jag mig själv hela tiden något genom att lyssna på andra, vara kritisk eller försöka förstå.

Jag har lärt mig att gå från en idé till något färdigt (…) Jag vet numera att en god idé inte alltid är en god idé, men en god början. Jag vet att saker oftast ser annorlunda ut i huvudet, på pappret och som färdigt resultat. Det är en skillnad att våndas över, men att försöka jämna ut vid nästa försök till något färdigt. (Förresten blir det aldrig färdigt.)

Nä, det är sant. Man blir fan aldrig färdig.