Yes, it’s stereotyped

Idag på tåget hörde jag en lång monolog en mor höll med sin sådär fem år gamla son. Modern hade tydligen filmat med en digitalkamera hela resan och kände sig ganska nöjd tills sonen i sätet bredvid börjat göra grimaser för kameran.

”Men Alexaaander, nu har du förstööört! Jag blir sååå besviken. Hur skulle du gilla om jag förstörde saker för dig? Va? Va? Det var ju så fiiint nyss, nu är det förstört det vi filmat hela dan! Du pratade ju nyss så fiiint om hur fiiint vi har haft det idag! Nu har du förstööört!”

Kom det som en enda lång klagoramsa från morsan. Sonen muttrade något tillbaka, hade på femåringars vis svårt att svara konstruktivt på alla dessa anklagelser.

Jag hoppas jag aldrig blir så mot mina framtida barn, kräver nån slags finhet utav dem och livet. Villl ungarna grimasera hoppas jag att jag tillåter det. Hur kan man ens kalla det att förstöra, att hellre bli sedd än att vara fiiiin? Stackars Alexaaander…

För övrigt är det ganska lätt att redigera video numera, ett par hårda klipp så slipper man se ungen alls. Praktiskt. Patetiskt.

Kommer ihåg när jag jobbade med telefonundersökningar förra året. Att varenda eftermiddag kasta sig ut i det okända och in i det svenska folkets hem gjorde mig till slut inte ens rädd. Vad värre var att jag aldrig var sedd på arbetsplatsen. Inte en enda av de som faktiskt ringde den där oändliga räckan av samtal verkade synas. Ingen mindes mitt namn eller kunde svara på när jag varit där och inte. Alla var ett nummer. Mitt var 4897.

(Av en skum slump är 4897 också ett nummer som återfinns som nån slags kontrollsiffra på alla SJ-biljetter som hämtas ut på Skövde resecentrum. Ok, det kanske inte är jätteskumt. Men jag blev skraj första gången jag upptäckte det. Och trodde att det bara gällde min biljett. SJ och Hermelin i maskopi, kom ihåg var ni hörde det först.)

Att sitta där i ett litet bås, nedbantad till ett nummer och frågandes om kvinna, 37, verkligen använde tandtråd i morse, väcker spännande tankar hos en. Som vad som händer med människor om de inte syns eller får synas. Hur man genom att bli förminskad också gör sig själv mindre. Tills väldigt lite blir kvar.

När jag gick på högstadiet var jag med i en teatergrupp. Vi unga skrev manus själva men hade en vuxen, mer eller mindre, galen man som regissör samt några andra vuxna arbetspolitiskt åtgärdade som vände lite papper och ordnade in oss på stadsteatern med rätt så många föreställningar för andra skolor.

I alla fall, nån gång i mitten av höstterminen i åttan skulle det väljas vem som skulle spela vilken roll. Detta gjorde regissören. För att göra en lång historia kort slutade det med att mitt snart fjortonåriga jag, en mycket spinkig, blek och försiktig figur, blev utan roll. Jag grät. Regissören sa att det var ett hårt beslut, men så var det, hur skulle det se ut om alla fick vara med på allt? Jag kunde väl stå i kulisserna eller nåt när det väl var dags för föreställning?

Missförstå mig rätt, jag har kommit över det där. Regissören var en idiot, jag insåg det rätt fort när tårarna hade torkat några dar efteråt. Vad jag som vuxen kvinna fortfarande inte kan förstå är hur man kan göra så mot ett barn, ett barn som faktiskt behöver bli sett, även om barnet är ganska dålig på att bli sett på rätt sätt.

Jag ska inte uttala mig om mina skådespelartalanger, vad jag vet är att mitt självförtroende var kass, att jag ens själv hade släpat mig till en teatergrupp var ett litet under, men ett nog så viktigt under. Ända tills en vuxenvärld tar kontrollen och bara whambambom avstår från alla enkla och goda insatser för osedda flickor och pojkar.

För att det var visst nån pjäs som skulle bli bra, nån film som skulle bli fin, nåt resultat som skulle uppnås. Det är så sorgligt.

(För några år sedan hörde jag att mina föräldrars hund hade jagat regissörens kaniner efter att han flyttat till samma bostadsområde. Synd att säga det, men fasen vad jag hoppas att de där stackars kaninerna dog i nån hjärtattack eller nåt av pur rädsla.)