2007 oktober « Yes, it’s stereotyped

En recension

30 oktober, 2007 at 9:47 e m | In Norrköping, film, idag, jobb | Leave a Comment

Början var lovande – vi har alla varit där, den där känslan av déjà vu när vi slår upp ögonlocken. Microsömnen i duschen och strax efteråt på spårvagnen lutade också mot en möjlighet till eskapism – vad hade hänt om hon inte vaknat? Hade hon drunknat, kommit sent, vaknat först i Klockaretorpet? Möjligheterna syntes oändliga men detta var förstås inte den sortens historia.

Kanske borde vi säga något om huvudpersonen – en blek allvarstyngd individ som verkar hålla mycket inuti men som dock blommar ut i otyglade känslor emellanåt: avundsjuka, otillräcklighet, desperation – allt detta går att ana. Realistiskt? Kanske, vi har alla mött henne, osäkerheten, den släpande gången, oförmågan att le helt övertygande. Sympatisk? Jovisst, men väntade efterföljare med denna rollkaraktär bör inte bara höja ambitionerna utan också försöka infria dem. Att det är ett fungerade koncept är i vissa ögonblick långt ifrån trovärdigt.

Efter en koffeinstinn inledning med svordomar men alltför lite handling hettade det till först mot mitten med skrivbordsrealistik fisk i plastlåda och trash talk av frånvarande kollega. Andra höjdpunkter är givetvis huvudpersonens upptäckt att Nationalencyklopedin fortfarande tror på Sovjetunionen och den uppenbart gryende konflikten med en chef som endast ger sig tillkänna via e-post, ett stilgrepp som vittnar om god hand med klassproblematiken som sådan, men dessvärre besvaras med axelryckningar, en i sig alltför obskyr samhällskritik.

Efter en hjärtslitande scen där en artikel dör i sin linda på grund av rent ointresse för dess fortlevnad är finalen ett rent antiklimax. En spårvagn missas och vår antihjältinna har slutat skrika efter revolution utan ser mest uppgiven ut. Är livet för hårt eller köttet för vekt? Vi får aldrig veta utan blir kvarlämnade i mörkret undrandes om detta var allt, alltmedan huvudpersonen försvinner med ack så nollställd blick nedåt Odengatan.

Betyget blir två snodda journalistblock och en uppmaning om hellre att se Billy Elliot som gick på Kanal 9 i går. Bättre soundtrack, sötare barn och mer spontandans smickrar alltid ett blödande recensenthjärta. Långa tagningar i snålkallt Norrköping gör det inte.

Until Ikea I was never happy

28 oktober, 2007 at 4:12 e m | In idag | 3 Comments

Helgen har handlat så väldigt mycket om hur livet borde vara. Eller hur jag försöker parera men hamnar i fållan ändå.

Föräldrarna var på besök och missförstå mig rätt nu, detta är människorna som betyder väldigt mycket för mig, de som jag tycker om och som läser mina tankar på ett imponerande sätt. Förstås alldeles för bra.

-Jag är inte alls sur, sa jag i morse och menade det inte ett dugg, det liksom kröp i mig för runt omkring var det alldeles för mycket tyckande, för mycket veta-bäst, för mycket så-här-ska-man-göra-som-vuxen-å-det-är-du. Jag slog bakut, lekte femton år igen och skrek i tysthet när min lägenhet plötsligt började möbleras om:

-Här ska stolen stå, var det nån som sa.

-Nej, sa jag.

-Men var inte sån, du får ju ändra tillbaka när vi har åkt sen.

-Eller också kan man lyssna på mig från första början, mumlade jag men det gick inte hem. Jag har en för stor lägenhet med för lite grejer. Otänkbart enligt vissa som genast tyckte att ett Ikea-besök var obligatoriskt. Okej för mig, låt oss säga att jag gillar prylar. Men Ikea-besöket gjorde mig inte ett dugg mindre illamående.

Lönehelg, början på julskyltning och trettioårsjubileum med vimpelutdelning och cover-band i sin bästa living-next-door-to-alice-form gjorde förstås sitt till. I slutändan kom jag ändå rätt nära nån slags övertygelse om att ”det är så här det ska vara” och köpte saker som kändes vuxna så vuxna för det var visst nåt slags liv att bygga på och ”du fyller faktiskt snart tjugosex” fyllde modern på. (Underförstått: Då finns det vissa regler för hur du bör uppträda och hur din omvärld bör se ut.)
Och plötsligt blir allt så statiskt, som om det bara fanns en väg och ett sätt och alltihopa och allt fick sin kulmen nån gång i morse då jag gjorde mitt yttersta för att inte hackas sönder i atomer.

Med tanke på att jag ändå klarade mig igenom det som återstod av helgen på ett inte helt smärtfritt men ganska värdigt sätt tror jag ändå att jag hittat till nån slags vuxenhet. Jag skrek inte, jag gjorde inga fula miner som svar till en högljudd och absurd monolog om ”vikten av att dammsuga”, jag var kort sagt mycket vuxen. Och jag tror att det är den sortens vuxenhet som räknas.

Resten av kvällen behöver jag samla mod till mig att svara på ett jobbmejl av den där jobbiga sorten. Egentligen vill jag svara: ”Men för helvete, alla kan göra fel och jag har inte ens gjort det, skaffa ett liv istället för att scanna din omvärld efter sådant som gör dig upprörd.” Men jag kommer förstås bara svara med ett undegivet:

”Förlåt!”

Mindre ånger, mera plåster

17 oktober, 2007 at 6:50 e m | In poesi, skriva, texter | Leave a Comment

Tror att både jag och min fanclub precis insåg vad föregående inlägg påminde om. Och det blev med ens lite pinsamt att denna lilla pärla, detta under av fyllediktande, aldrig nått fram till min blogg. Inte förrän nu. Håll i er:

För att jag använde hjärnan i allt jag gjorde
och sedan kom hem jävligt full och lovprisade att jag var vid liv
snoret rinner utför kinden och jag har ingen ursäkt för att jag gör annat än tänker på karriär
jag bryr mig inte
jag måste leva nu

och man kommer hem onykter och kräver att få explodera till förmån för alla dem som aldrig exploderade och aldrig tiggde om en annan värld med mindre ånger och mera plåster

fan att jag tänker gå från inatt till igår när jag kan gå framåt och tigga om bedårande nätter och dagar med ljuvlig grönska och glömska
för vi ska aldrig bli smala bara feta på glädje och huvudskakningar för något större
större än vi kommer förstå
jag förstår inte mig själv sittandes packad i ett rum i världen
jag förstår inte världen och dess förmåga att fördöma poeter

(och de har satt en gubbe på månen för att någon måste sitta där också och blicka ut över allt det stora)

vet du
att i natt kunde du ha fått en fullfjädrad flicka alldeles gratis
men hon stannade på sitt rum och du var inte där
och hon kunde kysst av dig skinnet
men du var inte där
och hon var onykter nog att somna i din famn
men din röst och dina steg och din vita t-shirt dansade någon annanstans

våra våta dagar blir någon annan dag
i en annan tid vet vi vad som passar sig
just nu vill vi bara bli älskade

(varje morgon vaknar jag med ett förlamat lillfinger på vänster hand
det betyder att jag har legat på armen
stympat mig själv för att få min sömn)

sa jag explodera?
menade förstås bryta samman till det innersta
och aldrig mer be om förlåt

(Nedtecknat Lucianatten 2002, inte ett dugg nykter)

Pianorevolution

17 oktober, 2007 at 6:16 e m | In Norrköping, musik | 4 Comments

På väg hem från jobbet idag bildade jag först andningsringar på Stadiums skyltfönster så jag kunde spana på spårvagnen av ny modell sådär i ögonvrån. Man vill ju inte framstå som spårvagnsnörd eller så. Men åh, de är ganska fina de där nya.

Sedan var det Musikbörsens tur att få sitt skyltfönster besudlat av min andning och mina önskningar. Ett elpiano för sådär 7000. Kanske inget för min nuvarande fungerande men kortsiktiga ekonomi. Men jag blev varm av tanken.

Gick hem och spelade låtsaspiano på skrivbordet. Fascinerades av min egen koncentration över ingenting. (Bäst flyt fick sticket i It’s only you med Salem Al Fakir.)

Sedan började jag gråta en aning över all musik i världen som aldrig fått höras, alla andra små människor som musicerat mot bordsskivor och bara hört melodin i huvudet.

Någon gång vill jag ha revolution. Pianorevolution.

Eller också skaffar jag bara ett i ett utslag av en glömd morgondag och klinkar skiten ur det till förmån för alla som aldrig hördes nånsin.

Kött

14 oktober, 2007 at 7:23 e m | In TV, bilder, feminism, idag, media | Leave a Comment

Man är rätt mycket kött ändå.

I fredags gick min sista visdomstand sitt öde till mötes genom ett slags borra-spränga-trycka-plopp-maskin hos tandläkaren. Jag försökte så gott det gick att känna att jag förlorat en del av mig själv, men nej, jag kände ingen förlust. Jag tänkte att det var mest kött och skrattade hellre åt hur tokigt man ser ut med halvt förlamad mun. Jag är ganska lättroad.

Nyss i badkaret, nedsjunken i en söndagsubåtskoma hörde jag plötsligt mina hjärtslag i vänstra örat. Det var fascinerande och skrämmande på samma gång, nån slags nära-livet-upplevelse som mest förklarade att där låg jag ensam och lyssnade på mig själv och allt som höll mig vid liv. Mitt kött och jag liksom. Dunkdunk dunkdunk.

Sedan min flytt härom månaden har jag numera kabel-tv. Det ger mig upplevelser. Så mycket nytt på en och samma gång: The Office i sämre version på amerikanska. Jättekonstigt. Underviktiga modellaspiranter som får skäll för att de är fula på bild. Också jättekonstigt. (Kan man nånsin hjälpa att man råkar bli ful på bild?)I morse var det ett program hur man i tio steg blev lika glamorös och populär som kvinnliga hollywoodskådisar och –modeller.

Deras viktigaste ögonblick i karriären räknades upp, som filmer de gjort, killar de dejtat och flashiga instruktioner om hur det kommit dit de är. Nu minns inte jag alla råd men det som egentligen skilde programmet från vanliga fnisstjejmagasin var att intervjuer med män klipptes in hela tiden. ”Oh she’s hot!” och dylika kommentarer tills det övergick till ”åh henne vill man ju runka till!” Hm.

Klipp till modell: ”Ett av hennes största ögonblick i karriären var när hon fick en förstasida på Sports illustrated…” Klipp till man: ”Åh min favoritrunktidning!”

Så där höll det på: 1. Instruktion till hur du lyckas, 2. Som i det här exemplet…3. Åh vad det är skönt att ha något att ”jerk off” till…

Så tjejer: det ni vinner är att inte lycka, rikedom, berömmelse. Inte egentligen. Det ni vinner är att världens alla runknissar sitter med varsin tidning/film whatever och är jävligt glada för att du är tyst, avklädd och ser kåt ut i blicken.

Och allt är bara kött kött kött.