Yes, it’s stereotyped

Vet inte om det var något jag verkligen lovade på nyårsnatten eller en efterkonstruktion blandad med ångesten morgonen därpå, men argumentet ”eh jag behöver inte träna, jag kan äta allt, jag orkar allt” håller inte längre.

Jag ska nog ändå börja träna. Ändå. Fast det går emot allt jag tror på.Träningsnarkomaner är förstås bara idioter i för slappa kläder och för fula skor som dessutom behöver nån slags cred för att de släpar sig till en svettig träningshall och hoppar på stället tills de spyr när vilken vettig människa som helst givetvis stannar kvar hemma i soffan och mår bra.

men ja, det vore inte illa att faktiskt få lite sån cred nån gång, givetvis är cred min största drivkraft, smal och muskulös kan man bli som gammal när man ändå är deprimerad och får för lite att äta.

Var nyss och skaffade ett par byxor på rea som lyckligtvis inte har grenen i höjd med knäna. Jagade runt ett tag efter skor också men alla var verkligen dyra, fula och obekväma. (Hallå, obekväma skor innan jag ens kommit till träningen?! Så fantastiskt självplågande…) Jag får lätt för mig också att mina fötter ser stora ut i gympaskor, detta sagt av en tös med storlek 36 i skor, nån form av komplex är det där. (Bara att äntra en sportaffär var jobbigt nog i och för sig, folk tittade konstigt på min svartklädda och bleka gestalt, sedan när är inte kajal nåt även för sportnördar? By all means they should.)

Hittade till slut ett par skor,  inte alltför vackra men inte alltför förstorande, i min egen garderob nedstoppade i en låda med saker jag tänkt ska gå sin död till mötes genom att jag först glömmer bort dem, sedan kastar bort dem, eftersom jag ju ändå hade glömt dem.
Så vad behöver jag nu? Vattenflaska har jag sett att de har de där svettiga självgoda jäklarna när de rumlaar ut svettiga från gymmet, och så ett träningskort förstås. Svindyrt sånt. Märkligt projekt detta över huvud taget. Jag borde ägna mig åt enklare ambitioner som att rädda tredje världen från AIDS eller nåt. Inte detta. Hjälp.