Yes, it’s stereotyped

Ett tillfälligt avbrott i min arbetslöshet är att jag jobbar. Nej men se där.

Jag analyserar lite, skriver, projekterar, utnyttjar mina nätkunskaper. Eller nåt. Mestadels sker det hemifrån, och det skaver förstås lite. Dagens jobbdisciplin var ändå rätt ok med tanke på vad mycket annat man kan börja fundera på när man sitter i hemmets stökiga vrå. Det känns bra att jobba, det känns bra att vara behövd, men ändå…

Ett skrivbord. Jag vill ha ett skrivbord, inte mitt eget, ett annat.

Jag trodde aldrig i min enfald att kontorstillvaron skulle te sig så behaglig, att det skulle finnas skäl nog att pallra sig iväg varenda jäkla morgon till en plats med datorskärmar, papperskorgar, stiftpennor, papperspressar, kopieringsmaskiner och hålslagare. Jag kan vakna mitt i natten av längtan till en scanner. Hmh.

Känslan av att komma på morgonen, slå på datorn med ett surrande som följd, öppna post om det behagat komma någon, titta i kalendern, leta upp en penna, kanske städa lite bland pappershögarna som främst vittnar om att man har jobbat eller kommer att göra det och därför inte alls känns så ångestfyllda. Ett skrivbord är att både vara behövd och ha en fysisk plats. Det är vackert.

(Det är nånstans här jag inser att nog jag måste tvångstitta på The Office eller liknande för att inse det faktum att en arbetsplats inte bara betyder samklang med prylar utan  också innefattar människor, dessa otäcka djur.)