Yes, it’s stereotyped

Min mormors föräldrar var kusiner med varandra. I två led dessutom. Vilket genetiskt borde vara ungefär samma sak som syskon.

Det där skulle ju kunna förklara en hel del. Men ändå, det är faktiskt inget större fel på mig och är det så är jag lyckligt ovetande om det. Så jag tänkte skriva om något annat. Eller kanske samma sak ändå. Det där om gener och livsvillkor. Det där om att bli till och varför.

År nittonhundraaderton, alltså för 90 år sedan, kom en ung adelstjej hem till godset i Östergötland. Hon hade varit i Amerika och jobbat som hembiträde åt en rik industrimagnat. Ungefär som vi tjejer gör nu för tiden innan vi vet vad vi vill med våra liv, lite au pairande over there liksom. För nittio år sedan var det förmodligen inte något varje kotte gjorde. Men hon var kanske inte som alla andra heller. Adligt namn och gods med egna anställda var kanske inte de flestas lott i livet.

Kort efter hemkomsten rymmer tjejen med godsets kusk och bosätter sig mitt i skogen, mitt på ett västgötaberg. Det blev en liten skandal på sin tid. Kusken av vallonsläkt och med vanligt jäkla son-namn rymmer med godsägarens dotter. Till det lilla huset mitt på berget finns knappt en väg och inte är det någon som plogar om vintern.

Så långt är denna historia helt sann. Förmodligen fortsättningen också, bara lite mer osäker.

Hennes resa hem från Amerika ryktades inte vara helt enligt planerna. Fröken adlig hade blivit avskedad eftersom att hon hade haft en affär med sin chef, den amerikanska magnaten. Kanske var det något annat också, kanske fanns det ett skäl till att det plötsligt blev så bråttom att sticka med kusken.

(Det är här som det blir verkligt viktigt, men också väldigt osäkert. Det är också nu det svider eftersom jag förmodligen aldrig kommer att få veta.)

Några månader efter flykten upp på berget föder kvinnan en dotter. Långt, långt senare skulle dottern fundera på det där. Fundera på faktorer och villkor. Kanske hade hon funderat hela livet, kanske hade något berättat sanningen för henne även om hon själv talade i termer om ”kanske”.

Fröken adlig (sedermera fru A-son) hade kanske något i magen med sig hem, en liten gåva från en rik knös som kanske, kanske inte visste vad han orsakat. Kanske var kusken ursprungligen ett gott svepskäl för att komma bort. Kanske föddes dottern alltför tidigt för att riktigt kunna förklara hur herr A-son kunde vara far. Kanske, eller snarare sannolikt, var det inte sådant man pratade om år nittonhundraaderton.

(Fru A dog ung, redan 1938 och dottern kom att gå många mil i snö. Först för att ta sig in till skolan och efterhand till en ivrig cyklist från stans arbetarkvarter som hon kom att få fyra barn med. Själv dog hon natten mellan februari och mars för två år sedan, vilket gör det svårt att fråga henne något mer om allt som hände. Varifrån man egentligen kommer. Vems gener man bär inuti och något om den där svindeln det innebär att fundera på alla OM ens historia utgör.

I vilket fall, jag och mina gener tackar ödmjukast för att pappas släkt faktiskt vågade blanda lite högt och lågt istället för att ligga med första bästa kusin.)