Yes, it’s stereotyped

Att pendla till jobbet skapar rejält med nonsenstid. Jag önskar jag kunde säga att jag använde tiden till att lära mig ett nytt språk eller skriva en generationsroman eller utarbeta en plan för att rädda världen. Sanningen är väl att jag mest fånstirrar ut genom buss- eller tågfönstret. Något ännu sannare är kanske att jag hälften av den tiden låtsas stirra ut men istället speglar mig och funderar på om läppstiftet sitter rätt.

Antalet minuter jag därmed ägnar åt meningslösheter blir svindlande (och svidande) många. Det om något är ju att dö lite för varje sekund. Inte konstigt att jag ibland funderar på stora saker, livet och döden och fula ord och sådant. Följande således ur min anteckningsbok:

Men inte “meningen med livet”. Herregu, klart det finns mening med livet, töntiga fråga.

Just livet som sådant är ju fantastiskt och omöjligt att anklaga för något alls. Det är bara som subjekt det kan knulla skiten ur dig.

Jag borde nog lära mig ett nytt språk i alla fall. Grekiska?