Yes, it’s stereotyped

Hennes svar på min utläggning om mina pressumtiva framtida ungar (som kommer fram när folk som har barn inte kan tala om nåt annat än just sina barn och man därmed hakar på istället för att titta upp i taket) gjorde mig lätt förvirrad.

Jag hade börjat bubbla om att jag inte skulle ha nåt emot att sprida lite fina konstnärgener, få en sådär galet tålmodig fyraåring med stor ritagubbarlusta.

”Man vill ju inte ha en nörd”

Sa hon.

”Det beror väl på” sa jag tveksamt, inte helt övertygad om att vissa nördsorter var fulare än andra.

”Man vill ju ha en som vill springa omkring, inte sitta i ett hörn och bara läsa bok liksom”

”Välkommen till min barndom”

Sa jag inte, bara tänkte att jag borde. Det är inte för inte jag är känd för mitt ”Jag trivs bättre här… där jag kan lukta på blommorna…”

Alla barn är väl olika, svårt att göra något åt. Hennes ungar verkar aningen sockerhöga men har ändå potential att bli folk de också. Så det handlar kanske inte om vem man är. Men det var ändå bara väldigt konstigt.

Sen när arbetar folk aktivt för att barnen inte ska bli nördar? Hur jäkla lovvärt är det? Det är ju nördarna som skola ärva jorden, visst visst!?

Vuxna människor som ännu inte förstått, det bekymrar mig. Barn som inte tillåts vara nördar, det bekymrar mig mer.